Ramadan att minnas I - 2008

Att bryta fasta i Rinkeby

En vit, ljushårig, ”kontorsklädd” man åker tunnelbana mot Hjulsta. En bok läses dittills uppmärksamt men tankarna börjar alltmera rulla åt annat håll. Var skall man bryta Ramadanfastan den dagen?

Man stiger av i Rinkeby, vänder sig om och tänker en stund… det blir nog den somaliska moskén. Den som ligger i själva centrum numera.

Den flyttade dit för två år sedan efter att ha nekats tillträde till de gamla lokalerna av någon konstig anledning. Klagandet och överklagandet gick men ingenting hjälpte… de fick stänga efter att ha använt lokalen i många år. Och Allah som Allah bjuder alltid bäst och mest och så fick man en mycket större och finnare lokal mitt i centrum.

Mannen tänker vidare och går in medan böneutropet pågår. Han blir inte nervös av att han är en av de få vita män i lokalerna eller att han får en undrande blick här och där. Han tänker i första hand på att bryta fastan i tid så att han kan hinna med bönen. Och för det behöver han lite vatten eller mat. Mittemot bönerummet på andra sidan ser han ett rum med folk som sitter vid några bord och skyndar ditåt. Nästan alla är somalier där och på nästan alla bord finns inget vatten kvar.

Nu börjar bönen. Manen kommer fram till ett bord med några personer sittande. Utan att ha lyckats säga ett selam och bara stående där i en stund så ställer sig en vänlig man upp och ger till honom, till mig, en bit av maten, den ända som han hade i handen. Han t.o.m. skyndade som om att han inte ville att någon skulle hinna förre honom... och det hela med ett leende. Han åt inte säkert hela dagen och nu kommer bönen så han måste vänta minst 20 minuter till, men han delar ändå det sista han har. Han delar det med en ”främling”… I hans ansiktsuttryck fanns ett varmt leende, drag av ödmjukhet och vänskap. Detta är inte så ovanligt i dagens ”företagsamma” värld där alla är trevliga… men till skillnad från många andra… var detta leende sant. Det kommer från hjärtat och hjärtat känner igen det. Det var just den sanna barmhärtigheten som har dragit mig till Islam för sju år sedan. En känsla, att en människa från hjärtat önskar till sin medmänniska bättre än för sig själv.

I sådana stunder bjuder Allah med sin barmhärtighet där en andlig känsla av uppfylldhet sitter kvar länge. En sann fred dvs. en sann selam, en iftar att minnas på länge.

En iftar för kroppen och själen.