För några år sedan fastade jag i tre länder under samma ramadan; i Sverige, Frankrike och i Algeriet; de första två veckorna i Sverige, några dagar i Nice och de tio sista dagarna i Alger. Ett intressant tvärsnitt, minst sagt.

De första veckorna förflöt stillsamt med barnen – så stillsamt som det nu kunde vara med två tonåringar hemma – och släkten, hälsa på vänner och bjuda själv på chorba eller harira och sötsaker till iftar. Båda tonårsdöttrarna fastade och var – som under alla ramadan de fastat – godissugna så kvällarna riskerade att bli godisorgier som endast kunde avbrytas av de ramadan tillhörande besök i moskén på kvällarna, annars hade vi väl blivit allt rundare för varje dag.

Jag jobbade på dagarna som vanligt och tjejerna gick i skolan. Jag har vuxna barn men de bodde inte längre hemma – dessutom har sonen diabetes och diabetiker fastar ju inte. Han har haft mycket blandade känslor kring att inte fasta. Lite lurad på ramadan och något av gemenskapen av att fasta tillsammans – men även lite av ”skönt att slippa för det skulle bara inte gå” och tur att islam har så mycket förnuft och flexibilitet som ingrediens.

Jag tycker att man ska jobba som vanligt och inte vara ledig under hela ramadan som vissa vill: fastan ska ju inte ändra på att man jobbar och lever vardagsliv – inte innan de riktiga helgdagarna i slutet av ramadan i varje fall. De första ett par dagarna är ju lite besvärliga och man blir hungrig, men sen är man van vid att äta på kvällarna och inta rejäla frukostar på morgonen istället för vanliga lunch och middags tider, och sedan rinner tiden iväg och vips har halva ramadan passerat och man vill dra i en tidsbroms för att få ramadans anda och ramadans känslor räcka lite till.

Men i mitten av just denna ramadan lämnade jag tonårsdöttrarna hos släkten och under sporadiskt överseende av storebror och åkte först på en billig biljett till Nice i Frankrike och bodde hos några vänner ett par dagar i väntan på flyg till Alger. Jag var nämligen på väg till min första ramadan i ett muslimskt land. Efter kanske 18 ramadan i Sverige… Lite spännande var det och jag var lite nyfiken om det skulle vara så fint som alla sade att ramadan skulle vara i ett muslimskt land.

Nice blev en bra tillvänjning. Det bor många med muslimer i det området där mina vänner bor. Medelhavsvinter med klara soliga dagar som påminde om fina dagar under tidig höst i Sverige och torg som sjöd av nordafrikanska dialekter blandat med franska, dadlar och ramadan dekorationer, halwa cbakia, qalb al lus, leksaker, halal kött, kläder, sjalar och selecto och dofter av koriander och honung och färska baguetter och härliga franska ostar. Jag bara myste och nobbade Carrefour totalt.

Moskéerna var överfulla på kvällarna – som i Sverige – och det enda som saknades var bönerop. Stora pratande och skrattande klungor av människor som hade varit i moskén dröjde kvar på gatorna och i parkerna långt efter bönen var slut. En del drack hett nana, the med mynta i parken.

Efter några dagar bar det av till Alger. Jag fastade fast jag reste – det behöver man inte göra egentligen – men jag ansåg det inte vara ansträngande nog att sitta i flygplanet i några timmar. Annat var det förr i tiden när resorna gjordes med stor fysisk ansträngning. Man kan ju bedöma lite själv om man orkar fasta fast man reser så kan man göra det. Jag hade varit i Alger en gång tidigare, den gången via Tunis och genom den hissnande utsikten ner över bergen i nordöstra Algeriet. Denna gång kom jag från norr och slogs av hur mycket Alger påminner om Beirut. Berg och hav och vita hus.

När man väl har landat och den fuktiga vinterluften slår mot en ser man mer än den vackra silhuetten. Det är slitet. Mycket av de reformationer som börjades på 90 – talet har avstannat. Som monument över detta står rader av påbörjade byggnationer av hyreshus – de avslutades aldrig. Någon i det algeriska samhället verkar tjäna på att låta befolkningen bo och leva dåligt.

Men jag var ju ute efter det genuina – inte ute efter en turistort och ett 4- stjärnigt hotell. En skumpig bil hem till den nya svärsläkten gick alldeles utmärkt.

Kvinnorna i familjen höll på att förbereda iftar. Det var chorba och borek och kakor av olika sorter. Algerier gillar kakor har jag upptäckt, inte minst till ramadan. Efter ett tag hördes det som jag hade väntat på. Det vi alla hade väntat på. Böneropet som kungjorde att solen hade gått ner och vi kunde äta. Det började avlägset som en blyg viskning som snabbt växte till ett jubel från alla stans minareter och ekade mot bergen.

Lite dadlar och mjölk så blodsockret fick en uppåtskjuts som vanligt. Så brukar man börja iftar överallt där man har tillgång till det – annars med något annat sött. Bön. Och sen mat. Maten fick tysta munnen en liten stund, som pappan i familjen sade lite filuriskt: Jag pratar bara med soppan nu… Men ett annat algeriskt ordspråk säger att när magen blivit mätt börjar huvudet tralla. En massa sött te och kakor efter maten gör alla talföra, till och med alla dessa programledare på tv under ramadan . Vi ser en stund på en parodi på Askungen. Askungen frågar prinsen om han har en ”citern” dvs. vattenbehållare på taket – för annars vill hon inte ha honom. Det är en liten glasklar askunge känga till makten om den ständiga bristen på vatten i huvudstaden. Det roliga i Algeriet är detta att man har viss tradition att skoja om statsmakterna – även på statlig tv.

Sedan var det dags för bön i moskén, en kort promenad i frisk kvällsluft bland alla andra som skyndade sig mot moskén för att få en bra plats. Jag själv föredrar platserna nära utgången – lätt att ta sig in och ut och frisk luft hela vägen. Dessutom ville jag videofilma lite, och det gör man inte framför folk som ber, för det stör. Den närmaste moskén var redan alldeles full och vi funderade en stund att gå vidare till någon annan större moské, men resonerade att det kommer att vara fullt där också. Jag klämde mig innanför dörrarna och bad en kort frivillig bön som man gör när man kommer till en moské, vissa kallar det för moskéhälsning. En inkallad lärd talade, och efter en stund var det dags för nattbönen. En adhan tystade ned alla och bönen började. Den gästande imamen som ledde bönen hade väldigt fin och kraftfull röst vilket lyfte stämningen ytterligare.

Efter tarawiih-bönen, som är en sunna, profetens tradition gick jag ut och filmade. Jag fick syn på en liten pojke på kanske sex eller åtta år som sprang mot moskén så att hans plastsandaler snärtade mot de fuktiga gatstenarna. Väl framme förstod han att han inte skulle hinna in i moskén för witr bönen som avslutar kvällen. Han slängde av sig sin jacka och sparkade av sig sandalerna på den regnblöta gatan och när första Allaho akbar, Gud är större, i denna kvällens sista bön sträckte han ut armarna rakt ut mot himlen som för att försöka beskriva hur stor Gud är. Jag filmade honom och knäppte bilder på honom. Det är dessa bilder som ramadan i Algeriet är för mig idag. Ett barn som sträcker ut armarna mot himlen och sedan knäböjer på sin egen jacka på en regnblöt gata utanför en moské fylld till brädden av muslimer.

Jag bodde högst upp i huset, dit böneropen hörs ännu bättre än på nedre botten där svärfamiljen bor. Därför var vi de första att vakna upp till sohor – en frukost man äter före den tidiga morgonbönen. En helt annan känsla att vakna till bönerop från moskéerna och se en hel stad vakna ur sömnen tidigt på morgonen än att vakna till väckarklockan. Vi åt alltid his svärfamiljen och fick en nypa frisk luft och kika på månen som i mer än tusen år visat för muslimerna när ramadan börjar och slutar och hur mycket det är kvar av ramadan. Inte mer än ett par kvar dagar till eid berättade den smala kroken till måne för oss. När en nymåne föds är det eid. Mycket riktigt inföll eid dagen efter ett par dagar. Efter eid bönen gick vi en långpromenad på stan. Nästan alla affärer var stängda, bara färgglada festklädda människor på gatorna på väg hem från bönen, eller på väg till släktingar till en festlig brunch eller festmiddag lite senare. Känsla av Eid-festen dröjde kvar över staden – den försvann inte under tunnelbana resan efter bönen som den gör hemma i Stockholm.

Någon vecka senare såg jag ner från flygplanet på Alger i gryningen fylld av minnen från min första ramadan helg i ett land där majoriteten är muslimer. Det finns skillnad – men även ramadan hemma i Sverige har sin egen tjusning. Man har sina egna favoritställen under ramadan och givetvis familjen och alla vänner