Min första Ramadan upplevde jag i Egypten 1995. Jag var där som utbytesstudent och var inte muslim ännu.

Vi kom dit ett par dagar innan Ramadan började. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av Ramadan, mina första tankar var att den borde motsvara Påsken i katolska länder. Påsken kommer jag ihåg var lite av en mörk tid där vi fastade (åt inget kött men allt annat var OK) och radio och tv sände bara program med religiöst innehåll. Jag upplevde den som tråkig och trist.

Jag blev överraskad när firande av Ramadan i Egypten kom igång, det var en stor fest med ljus och färger, familjer och vänner som efter att brutit fastan var ute och hälsade på andra.

Egyptierna är ett väldigt glad folk men under Ramadan var glädje ännu större.

Dagarna var lite långsammare än normal men annars alla aktiviteter fortsatte som vanligt. Vi som inte fastade hade inget problem med att hitta restauranger när det var dags att äta. Den frihet och värme jag upplevde under min första Ramadan kom att påverka mitt redan växande intresse för Islam.

Jag blev muslim när jag kom tillbaka till Sverige efter min vistelse i Egypten. Några år senare gifte jag mig med en egyptiska.


1998 några år innan jag gifte mig, sade jag upp mig från mitt jobb och under 4 månader var jag arbetslös. Eftersom jag hade sagt upp mig och inte blivit uppsagt fick jag inte någon hjälp från facket dessutom min före detta arbetsgivare betalade inte ut min sista lön.

Ramadan inträffade i december och efter tre månader utan lön hade jag töm nästan helt och hållet mina ekonomiska reserver. När Ramadan började, hade jag inte mycket pengar att handla för efter att ha lagt undan det jag behövde för att betala kommande utgifter som hyra, el, telefon och annat.

Mat fick jag planera om och om igen så att det skulle räcka, inga lyxiga grejer som skulle förstöra min budget. Så när Ramadan började hade jag enbart makaroner och en halv glassburk med inlagda grönsaker.

Varje iftar under min tredje Ramadan bröt jag fastan med kokta makaroner kryddade med salt och lite svart peppar och till det hade jag några bitar av inlagda grönsaker (inte många för det skulle räcka även efter Ramadan).

På morgnarna, innan fastan började åt jag knäckebröd utan pålägg inte ens smör och drack varm choklad utan mjölk.

Idag händer det ibland att jag ler när jag ska bryta fastan och ser maten som är dukat och tänker på min tredje Ramadan och mina makaroner. Makaroner med bara salt och lite svartpeppar är idag för mig en delikatess som väcker varma minnen.

Jag tänker ofta om hur annorlunda hade det varit om jag hade haft flera muslimska vänner att träffa och kanske dela med dem deras måltid. Om jag inte planerade som jag gjorde hade jag varit utan mat.

Jag beklagar mig inte, jag bara tänker på många andra nya muslimer som kanske har mycket mat att äta till iftar med inte några vänner att dela med sig. Ensamheten under Ramadan är kanske det svåraste att uthärda. Makaroner med bara salt eller en kycklinggryta med ris, det spelar ingen roll bara man har någon att dela med.

År 2003 gifte jag mig och ett år efter åkte min fru och jag tillbaka till Egypten för att hälsa på mina svärföräldrar och då hade med oss vår dotter som var tre månader.

En dag åkte jag tidigt på morgonen till Kairo och hade planerat att vara tillbaka hem lagom till att bryta fasta med familjen.

Jag hade inte räknat med att det är många som pendlar mellan Tanta och Kairo och de skulle också hem till Iftar. Det blev inte lätt att hitta plats i någon buss eller något annat transportmedel och när jag äntligen kom med på en buss var det knappast en timme kvar till maghreb.

Jag satt på bussen på väg till Tanta när jag insåg att jag inte hade något att bryta fasta med. Ja, det blir en längre fasta idag tänkte jag. Bredvid mig satt en man som varannan minut tittade på klockan för att sedan titta igen genom fönstret.

Så var det dags, adhan hördes i bussens radio och det var dags att bryta fastan, flera personer i bussen öppnade sina väskor och tog fram dadlar, kakor och började dela ut till andra passagerare, jag blev bara glad att ha något att bryta fasta med. En man som satt bakom mig gav mig en flaska med vatten att dricka och då hade jag fått allt jag behövde, inte bara jag utan alla på bussen.

Min granne som hade räknat minuterna innan var det dags att bryta fastan, hade knappast ätit färdigt sin första dadel när han tände på en cigarrett. Jag bara log och tänkte att han verkligen hade haft en hård dag.

Jag minns de här händelserna för att de får mig att längta efter Ramadan. Det är under den här perioden som muslimerna verkligen lever som en muslim ska. Vi är tålmodiga, delar med andra det vi har, ber oftare, accepterar dagen som den är och tackar Gud för det vi får.

Ramadans anda borde finnas jämt i vårt hjärta så att vi beter oss som muslimerna ska varje dag av vårt liv.

I denna tid av glädje hoppas jag att vi inte glömmer att det finns många muslimer och icke muslimer som är ensamma och skulle vara glada att dela med oss av våra makaroner eller kycklinggryta.