Aktuellt

En kvinnas bevisbörda

Rafia Zakaria

Konservativa imamer i Egypten har ett dilemma. En ny produkt som säljs av ett kinesiskt företag hotar att göra varje egyptisk kvinna som använder det, en oskuld. Den "Konstgjorda Oskuldens Mödomshinna” (Artificial Virginity Hymen Kit) kostar ungefär 30 US dollar och är tänkt att hjälpa nygifta kvinnor att lura sina män att tro att de är oskulder genom att producera en liten mängd blodliknande vätska under samlaget.

Kontroversen började när en reporter från en holländsk radiostation sände en arabisk översättning av det kinesiska reklam för produkten. Konservativa medlemmar av det muslimska brödraskapet i det egyptiska parlamentet har nu begärt att försäljning förbuds. Den framträdande egyptiska vetenskapsman Abdel Moati Bayoumi sa att den som importerar produkten borde straffas. Enligt honom "uppmuntrar denna produkt till olagliga sexuella relationer, den islamiska kulturen förbjuder dessa förbindelser utanför äktenskapets ramar."

Kontroversen över oskulden och möjligheten att fejka det, träffar hjärtat av frågan om kvinnans ställning i stora delar av den muslimska världen. Frågor rörande kvinnlig renhet och oskuld har en avgörande ställning vid bedömningen av en kvinnas värde och förhandlingarna om äktenskapsförord. I Egypten genomgår varje år tusentals kvinnor kirurgiska ingrepp för att återuppbygga mödomshinnan för att uppfylla kravet om att vara oskuld innan äktenskapet och på så sätt undvika familjens skam.

Kirurgisk återuppbyggande av mödomshinnan har flyttat med den arabiska befolkning till europeiska länder som Frankrike, där unga muslimska kvinnor genomgår den halv timmes långa ingrepp till en kostnad av cirka 20 000 kr (2000 EUR). Andra väljer att åka till länder som Tunisien, där de kan få det kirurgiska ingreppet till en lägre kostnad. Operationen är laglig i EU samt i USA där det faller inom kategorin för elektiv kirurgi. I Pakistan där ingreppet är mindre vanligt misshandlas och dödas ofta kvinnorna om de inte anses vara oskulder när de gifter sig. Det är känt att i flera fall unga brudar har begått självmord hellre än att riskera att skämma familjen.

Frågan om huruvida oskulden utgör en kvinnas värde vid äktenskapet (vilket gör henne annars ovärdig äktenskapet) behandlades nyligen i en rättssal i den franska staden Lille där domaren först ansåg att ett äktenskap mellan en muslimsk man och en kvinna kunde ogiltigförklaras, eftersom bruden hade ljugit om sin oskuld. En fransk appellationsdomstol tog sedan upp frågan om oskulden var "en väsentlig egenskap hos en kvinna" och beslutade att häva den tidigare domstolsutslag som hade fastställd att ljuga om oskulden var ett bedrägeri och tillräcklig skäl för att ogiltigförklara äktenskapet. Naturligtvis målets utgång hade varit mycket annorlunda under islamisk lag där att ljuga om brudens oskuld hade lett till både en annullering av äktenskap och ett förkastande av hemgift.

Som väntat och som nyhetsklippen från Egypten tydligt illustrerar, har mycket av den teologiska debatten över den konstgjorda oskuldens manick fokuserat på det faktum att den tillåter kvinnor att fejka det och strunta i den teologiska föreskriften som föreskriver ett förbud mot sexuella förbindelser före äktenskapet. Ingen diskussion har tagits upp av det faktum att den inblandade mannen kan gifta sig utan att behöva bevisa sin oskuld som är lika teologiskt klandervärt men svårare att kontrollera.

Antagandet är att kvinnornas oskuld nödvändigtvis måste kontrolleras, därför behövs ett förbud mot den kinesiska oskulds manick medan manlig oskuld lämpligen kan slätas över. Lika könsdiskriminerande är argumentet som rättfärdigar oron över kvinnans oskuld som ett sätt att försäkra samhällets sexuella renhet i allmänhet, eftersom det bortser från det faktum att varje extra äktenskapliga sexuella förbindelse innebär per definition två parter, en man och en kvinna som är båda lika ansvariga för sina handlingar.

Faktum är att i Egypten, Pakistan och i de flesta muslimska länder, ansvaret för att skydda samhällets vanföreställningar om renhet och fromhet har lagts över enbart på kvinnorna. Genom att höja oskuldens status och förtala kvinnor som inte är oskulder, förstärks sociala konstruktioner av goda och dåliga kvinnor i ett samhälle där värdet av en kvinna finns enbart i hennes förmåga att föda söner, behaga sin man och vara en god husmor. Myten som ständigt hålls vid liv är att alla de kvinnor som inte är oskulder är på något sätt smutsiga, orena och ovärdiga äktenskapet. Ingen hänsyn tas till det faktum att majoriteten av dessa kvinnor kan vara änkor, frånskilda eller offer för sexuella övergrepp. Med andra ord, mannens medverkan i att reducera kvinnor till en status av icke-oskulder förbises helt i hela diskussionen.

På grund av detta finns det tusentals änkor, frånskilda och våldtäktsoffer i länder som Pakistan och Saudiarabien som tvingas leva sina liv i utkanten av den sociala acceptansen. Det är inte bara att de inte kan förvänta sig att bli omgifta, de behandlas också som en börda, som något moraliskt skadat bara för att de inte längre är de rena oskulder som brudar bör vara. Flera exempel från islamisk historia visar på motsatsen. Exempelvis det anmärkningsvärda faktum att Profetens (fvmh) första äktenskap var med en icke-jungfru knappt nämns och ignoreras hel och hållet.

Det är faktiskt intressant, att manicken i fråga som ger muslimska kvinnor ett visst sken av makt mot kravet att bevisa sin oskuld kommer från Kina. Det visar de stora skillnader mellan nationer som Kina, som ser till att kvinnor får arbeta och därmed utnyttjar 51 % av en outnyttjad arbetskraft och på så sätt blir en tillverknings stormakt och länder som Pakistan och Egypten som fortfarande engagerar sig i meningslösa diskussioner om anordningar som den konstgjorda oskuldens mödomshinna. Medan kinesiska kvinnor arbetar för att producera något som kan säljas och höja deras land välstånd, muslimska kvinnor är fortfarande fast i processen att bevisa att deras värde är mer än bara deras oskuld.




Originaltext: A woman’s burden of proof >>>>>