Gud och Koranen: Ljuset och spegeln

Sergio Scatolini Apostolo

Som lärare i islam, ser jag ofta att en av de faror som bristen på analytisk träning (en naturlig del av religiös erfarenhet) kan leda till är förvirring och fokusering på allt som är annorlunda.

Tillåt mig använda som exempel en föreställning som har funnits genom tiderna om Koranen. Det finns muslimer, främst sunni, som tror att Koranen som de har i sina händer är en oskapad verklighet, själva Guds ord, en perfekt ekvation av det gudomliga i mänsklig form. Den liknar den kristna dogmen om inkarnationen av Ordet, efter vittnesmål från Johannesevangeliet: Guds ord som fanns i Gud och var gudomlig blev människa i Jesus.

Även om läran om koranen som dikterade och oskapade gudomliga ord liknar den kristna läran om inkarnationen förutsätter det islamiska tänkandet ett antal distinktioner som belyser skillnaden mellan de två religionerna.

Och så medan begreppen Kalam, Qor'an, kitab Qira'a och mushaf al Qor'an är nära varandra besläktade, är de inte synonymer. Kalam, tal och kommunikativ förmåga, är en av Guds egenskaper. Som sådan, Guds kalam är oskiljaktig från hans väsen, den är evig, oändlig och perfekt. Det är inget annat än Gud själv. I Gud finns inte någon uppdelning.

Qor'an var å ena sida varje meddelande som Gud förkunnade Muhammed och å den andra, den profetiska proklamationen av detta budskap till samhällen i Mecka och Medina.

Kitab har också minst två olika betydelser i den koraniska texten. Å ena sidan är Kitab en synonym för visdom och den gudomliga viljan (Guds hikma och hukm) sett i sin styrande dimension av universum (den Osynliga Boken där allt är skrivet, det som har hänt och framtiden). Å andra sidan är Kitab uppenbarelsens skriftliga och synliga version på det mänskliga språket.

Enligt berättelser om Profetens tid, när de tidiga muslimerna lärde sig att upprepa (recitera) Koranens verser fanns det flera sätt (legendariska) att läsa eller recitera. Varje sätt var en qira'a (en ”formell” läsning eller recitation) av Koranen/proklamationen (Qor'an), uppenbarligen i sju olika arabiska dialekter (de sju ahruf).

Med tiden och med syfte att bevara enhetligheten i den växande muslimska gemenskapen (umma), sammanställdes Koranens verser i en särskild kodex, som kallas mushaf al qor'an. Det är värd att tillägga att profeten själv aldrig läste Koranen i den form vi känner den (kalifen Uthmans kodex), som många behandlar som om den vore Gud själv.

När man förväxlar mushaf al Qor'an (en synlig kodex på ett historiskt mänskligt språk, arabiskan från Quraysh) med Guds Kalam (osynlig och evig), så har man hoppat över flera olika nivåer och satt likhetstecken mellan saker som inte hör till samma ordning.

Vad betyder det i praktiken? Många saker. Låt mig diskutera nu en av dem. Kallelsen till islam är en inbjudan att lära sig att analysera den synliga verkligheten, med de nödvändiga distinktioner som måste göras. Man erkänner det absoluta (den oskapade Ljus och Verklighet) och relativiserar resten (de tusentals speglar eller tecken skapad av Allah).

Guds kalam uppenbarades och uttrycktes i varje qor'an. De sammanställdes, organiserades och bevarades i en kodex, nämligen mushaf al qor'an. Denna kodex historiska och kulturella verklighet återinför (eller uppdaterar) uppenbarelsen, men den kommer aldrig att kunna täcka den helt. Uppenbarelsen var ett liv var som levdes, kodexen är det inte. Även om en spegel (kodexen på arabiska) reflekterar ljuset (Guds ord), det finns fortfarande en skillnad mellan ljuset och spegeln.

Med detta uppmanar jag er och mig själv att meditera över de uppgifter som de lärda ger oss. Om vi gör det, kommer vi att inse att den koraniska kodexen, hur helig den än är, är inte målet för vår fromhet, utan en väg och en inkörsport till livet efter detta. Det är ett tecken, inte innebörden (Verkligheten).

Man kan inte kritisera med förbehållen trovärdighet den kristna teologi för sin gudsförklarande av Jesus samtidigt som vi fortsätter att gudsförklara Koranen eller de juridiska bestämmelser (i fiqh) som är en tolkning av Guds väg (Sharia).

I dessa dagar när många vill ha enkla svar på komplicerade frågor bör vi muslimer inte falla för frestelsen att förväxla det som inte går att förväxla eller jämföra det ojämförliga. Vi bör arbeta hårdare för att erhålla mer kunskap från de mest grundläggande principerna i den islamiska tron. Till exempel att ingenting, absolut ingenting delar Guds egenskaper. Perfekt, absolut, fullständig, obegränsad, allt detta och mer, är endast Gud.

Vi måste lära oss att acceptera skillnaden, Guds ojämförbarhet. Istället för att missbruka religionen (i synnerhet begrepp som "koranen", "sunna" och "sharia") för att täcka vår egen osäkerhet, bör vi uppmana varandra till sanning och tålamod (Sura 103).

Vi bör acceptera vår kallelse att vara pennan med vilken Gud skriver vår historia som ett uttryck för Hans egen nåd (Sura 96:1-5).

Vi bör tillskriva Gud det som tillhör Gud och till oss själva det som är vår! Gud är mer och vet mer. Gud är stor, allt (det första och det sista).