Islamiskt Informations Forum






I Gud den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn

Hourier, vapen och Livet efter detta (III)

Mohamed Abed Jabri - Al-Ittihad al-Ichtiraki





I islam är essensen, motiveringen och det yttersta målet för uppståndelsen den Yttersta Domen. Den andra liv börjar vid Domedagen, den dag som kommer att implementeras principen om ansvar för alla individens enskilda åtgärder. Begreppet uppståndelse innebär att varje individ måste betala för varje omoralisk handling som denne begick i livet.

Och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av gott skall se det, och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det. (99:7-8). … på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda eller att ingenting skall tillerkännas människan utom det som hon har eftersträvat; och att hon [en Dag] skall få se sina strävanden [i deras rätta ljus] och därefter få sin fulla lön… (53:38-41). PÅ INGEN bärare av bördor skall läggas en annans börda; och om den som bär en tung börda ropar på hjälp att bära den, skall ingen del av [denna börda] lyftas från hans [rygg], även om den [han ropar till] är en av hans närmaste… Och den som vill rena sin [själ] är den ende som har gott av det.(35:18)

Sedan antiken har religion och filosofi försökt besvara de frågor som begreppet uppståndelsen skapade, och försvarade, på ett eller annat sätt, att människans väsen är själen och kroppen är bara bärare, fängelse eller det materiella av denna essens. Det är själarna som kommer att återuppstå, kroppen är bara en maskin till dess tjänst. Det handlar inte om huruvida Gud kan ge liv eller inte åt de ruttna ben, Gud är allsmäktig. Det är inte viktigt, det viktiga är att vid uppståndelsen kommer att bedömas alla handlingar vi har utfört under våra liv. Den Yttersta Domen är inte ett mål i sig. Det väsentliga är tanken bakom det, att människan är ansvarig för sina handlingar och ska belönas för dem.

Den koraniska diskursen om Paradiset och Helvetet har en dubbel dimension. Å ena sidan skrämmer de icke troende genom att påminna dem om Helvetets plågor och samtidigt uppmuntra dem att längta efter Paradisets välsignelser. Å andra sidan, som moralisk diskurs, förklarar för de troende att tro räcker inte, att man behöver frukta Gud, men också att det är nödvändig att göra gott. Koranen anspelar sällan till tro utan att också påminna om goda gärningar och upprepar till leda uttryck som "de som tror och gör goda gärningar" eller "de som tror och fruktar Gud" (och genom att frukta Gud avviker de från "onda gärningar", d.v.s. det som skadar de själva och andra). Tron allena räcker inte. Goda gärningar fulländar tron. Utan goda gärningar, kommer inte tron att belönas på Domedagen.

"En gång frågade en man Profeten: ’Allahs sändebud, berätta något om islam som kan klargöra alla mina tvivel’. Profeten svarade: ’Säg att du tror på en Gud, och sedan agera rättfärdigt’".

Koranen börjar just med att åberopa rättfärdighet: Led oss på den raka vägen… (1:6). Gud behöver inte människornas tro, och inte heller deras verk. Det är människan som behöver tro och gärningar:

Gud är Sig själv nog och inte behöver [någon eller något i] Sin skapelse. (3:97). DEN SOM handlar rättrådigt har själv gott av det … (41:46). "Om ni gör gott, gör ni det [till nytta] för er själva; men om ni gör ont, vållar ni er själva [skada]." (17:7). Och den som strävar och kämpar [med Gud för ögonen] strävar och kämpar för sitt eget bästa; Gud är Sig själv nog och har inte behov av [någon eller något i] Sin skapelse.(29:6)

"Den som kämpar mot den icke trogna fienden, säger al-Tabari när han förklarar den sista aleya, gör det bara för sin egen fördel, eftersom han längtar efter Guds belöning och undgå straffen. Gud behöver inte hans handling."

Därför, enligt Koranen, är den här världen i det Andras tjänst? Är detta liv en väg för att komma åt den andra? Med andra ord, existerar den här världen bara för att avgöra om vi i den andra kommer att njuta av Paradiset eller lida i Helvetet? Eller tvärtom är den andra liv som är till denna världs tjänst och existerar enbart för att rättvisan, tolerans och fred ska regera här, och för att det i denna värld ska vi betala det onda med det goda?

Quraish folk förnekade uppståndelsen eftersom det innebär ansvarsskyldighet och ansvar för sina handlingar. Tron på uppståndelsen krävde från dem att ändra sitt beteende och agera ärligt på alla områden i livet, inklusive det sociala och ekonomiska området. I Koranen, är paradiset belöningen för dem som agerade rättfärdig i det jordiska livet, och helvete bestraffningen för dem som handlade fel. Om det inte vore för de människans handlingar i det jordiska livet, skulle det inte finnas Paradiset eller Helvetet. Om det inte vore för den här världen, skulle det inte finnas den Andra. Därför är det Andra liv som är till dettas tjänst och inte tvärtom.





Anteckningar:

Den stora marockanska filosofen Mohamed Abed Jabri avled den 3 maj 2010, tre månader efter att ha skrivit dessa texter. Hans liv ägnades åt att rättvisan och förnuftet skulle segra i denna värld.





































































































Copyright © 2007 Islamiskt Informations Forum